Mitt möte med Kronprinsessan Victoria

Redan i våras blev det offentligt att Kungaparet och Victoria skulle komma till mina trakter i augusti, och jag skrev in det i kalendern.
Jag hoppades att jag skulle få tillfälle att prata med Victoria,men man vet ju aldrig med alla vakter.
Dagarna innan de skulle komma började jag bli riktigt nervös, jag repeterade i tankarna gång på gång vad jag skulle säga,men det var ju svårt eftersom jag inte visste hur hon skulle svara.
De skulle till Ratan först,men då skulle jag inte ha fått sova efter jobbet, så det var inte att tänka på, så Sävar var min förhoppning.
Claes hade tagit ledigt från jobbet, och jag steg upp efter bara några få timmars sömn.

Så stod vi där och väntade på dem, mitt hjärta slog så hårt och snabbt att jag undrade om jag skulle få en hjärtinfarkt eller nåt.
Vakter och polisen började fösa folk bakåt, och förklara var gränsen skulle gå,det var inga band uppsatta, men de visade vilka lyktstolpar man var tvungen att stå bakom.
- Det ska vara fritt 150 meter åt vardera hållet, sa en vakt.
Tiden gick men de kom inte, folk började dra sig framåt igen så sakta, vakterna började återigen fösa folk bakåt.
Men vi stod inte på vägen,utan på gräset, vi var ca 7 personer, och vi fick stå kvar, så länge nån inte säger nåt så stannar vi ,tyckte vi som var där.
Jag pratade med en trevlig kvinna med hund.
Så kom bussen, först klev det ut lite okänt folk, lokala politiker mm, sen utbrast nån : Där är Kungen !
Och där kom de, han och Silvia med massa folk runt sig.
Först såg jag inte Victoria, men sen dök hon upp och då fick jag tunnelseende, jag såg bara henne, efteråt kom jag på att jag mindes inte ens vad Drottningen hade på sig, fick kolla i kameran.
Jag fixerade Victoria med blicken, och när hon kom närmare, ca 20 meter ifrån oss släppte jag min handväska och kameraväskan på marken.
Mobil, plånbok, Claes plånbok, kameraobjektiv ,ja allt, jag bara släppte det.
Dels för att inte ha en väska i vägen när jag skulle ta henne i hand,och dels för att vakterna skulle se att jag hade tomma händer och var oskyldig.
Så skred jag framåt ,snabbt men lugnt och ropade på henne :
- Kronprinsessan !
(ja man ska ju vara artig, går ju inte att ropa " tjohooo Vickan" direkt, hihi. )
Då vände hon sig och tittade på mig,och jag gled fram den sista biten med utsträckt hand.
Hon tog min hand och jag sa : Åh så roligt att vi äntligen får träffas, jag har alltid längtat efter det.
- Hej, men tack,så gulligt ,sa hon.


Och så kramade vi varann, det var ju jag som tog initiativet,men hon tvekade inte alls att krama tillbaks.
Norrbottens landshövding Per-Ola Eriksson tittar på.


Hennes kind var varm och mjuk, jag har inget minne av att hon skulle dofta av nån parfym.


Mannen till vänster, vad gör han ? Funderar han också på att skaka hand med mig,eller viftar han efter en fluga ? Nån som vet vem det är ? jag vill gärna veta.
Maud Olofsson tittar på, jag märkte inte alls henne då, jag såg bara Victoria.


- Tack så mycket, jag ska aldrig glömma det här, jag tycker så mycket om er familj, jag har över 30 böcker om er, sa jag.
- Oj så många, vad heter du ? sa Kronprinsessan.
- Anna, sa jag.
- Roligt att träffa dig Anna, sa hon.
( Maud la handen på min axel,men det märkte jag inte ens, såg det på bilderna sen )
- Tack, sa jag än en gång till Victoria.
- Ha det bra, sa hon och gick vidare.


Nu först upptäckte jag Maud. (Man ser bara håret på henne, min rygg är i vägen )
- Så kul nu fick du träffa henne också ! sa hon och strålade som en sol.
- Ja det är helt underbart, sa jag.
Maud tog mig i vänster hand, inte skaka hand grepp, utan ett mjukt " hej kompis grepp" om ni förstår.
- Ja du och jag känner ju varann sen förr, sa jag.
- Jajamensan ! sa Maud.
(Nu är det ingen skärpa alls på Victoria här,men hon ler, alltså tyckte hon om mig, och hon märkte ju att Maud kände mig, det var häftigt. )


Maud vinkar hejdå och är på toppenhumör.

Jag gick tillbaks till Claes, då var det mycket mer folk där han stod, ca 20 personer hade kommit fram, vakterna verkade inte bry sig.
Tårarna rann ner för kinderna på mig, jag kände mig yr, torr i munnen, handen Victoria hade hållt i domnade, ja hela armen domnade, låter jätteknäppt,men det är sant, den kändes domnad i säkert 5 minuter, jag var omtöcknad av glädje.
Jag brukar ha undrat hur folk kan svimma när de träffar sina idoler, men nu förstår jag känslan, men tanke på att jag är 36 så är det konstigt att jag blev så känslosam,men det var det mest underbara kändismöte jag varit med om.
- Fotade du ? frågade jag.
- Ja såklart, jag tog massa bilder ,sa Claes.
( Det var 2 till också,men jag visar inte de här för de var så dåliga )
- Jag kramade henne, jag lyckades, jag kramade Victoria ! utbrast jag, och Claes svarade nåt,men jag minns inte vad, och sen kom jag på :
- Maud Olofsson kände igen mig !
( Fast det var 2 veckor sen jag hade träffat henne på Nolia. Det är imponerande, och gjorde det hela mycket festligare )
Claes visade mig bilderna i kameran,och då kom jag på, väskorna !
Men de låg kvar bredvid kvinnan med hunden, hon hade hållit koll på dem.
Vi gick till bilen och jag ringde min mor, tårarna rann på mig säkert 10 minuter, jag var så lycklig så det bara rann över.

Jag ska visa mer bilder sen, på när de reste vidare.