I våras läste jag en sorglig berättelse, en kvinna hade dött och hennes man gick igenom hennes kläder för att kasta eller ge till loppis.
Då hittade han klänningen, som hon hade köpt när de var utomlands nåt år tidigare, men hon hade aldrig använt den, den skulle sparas till ett speciellt tillfälle, men det tillfället kom aldrig.
Så han hade berättat för sina vänner och sagt att de skulle passa på att använda sina saker, snygga kläder, dyra parfymer, bättre använda dem nu och njuta, istället för att skjuta upp det på framtiden,som kanske inte kommer.
Jag berättade det för min mor, och nu i veckan så sa hon att hon skulle renbädda, tittade på sina nya lakan hon köpte i fjol,men tog istället fram sina gamla lakan, som hon köpte när hon var nygift för ca 40 år sen.
Men så tittade hon på dem och kom att tänka på farbrorn i berättelsen, och då la hon in dem igen och tog fram de nya.
Själv har jag nästan aldrig använt mina " nya " handdukar som jag broderade namn på när jag flyttade hemifrån för 14 år sen, för jag har de handdukar som min låtsasfarmor har broderat på.
Hon dog för 34 år sen !!!! Dessutom har jag en hel hög av hennes handdukar som aldrig använts, för hennes man sparade dem och skule nöta upp de gamla först, jamen halllåååå ! Jag har en handduk som min första svärmor broderade innan hon gifte sig, på 40 talet ! Den la jag undan i går för att spara, nu får det ju vara nån måtta med alla dessa gamla grejor.
Jag sörjde för ett tag sen när mitt fina påslakan med stjärnor gick sönder, det som jag jag fick när jag gick i sjätte klass. För 24 år sen ....
2 kommentarer:
Jag har funderat länge över gamla prylar som man fått ärva, saker som jag inte valt att få och saker som jag faktiskt lärt mig tycka om. Ibland känns det väldigt övermäktigt med allt som släktingar prackat på mig. Jag har handdukar som min faster broderade på någon gång på 30-talet, de är OANVÄNDA i stort. Jag vet inte om jag vill ha dem, trots att de är så lite använda så börjar tyget lösas upp nu när jag börjat att använda dem. Allt har väl sin tid kan jag tro och att spara handdukar i mer än 60 år är kanske inte att rekommendera. Varför ska man ha sina släktingars saker? Varför ska jag leva mitt liv med saker jag inte valt själv? Bara för att någon annan tycker det är så bra eller att det duger åt mig! Sådant kan få mig att gå i taket, speciellt om ordet DUGER kommer med i sammanhanget. Varför måste jag välja det som är billigast?
Jag är lite stressad just nu men mailar dig snart igen. Har ett besök på sjukhuset som jag inte ser fram emot alls, inget farligt alls men jag har ingen lust och jag har levt med detta i så många år att jag faktiskt börjar fundera över om det är värt pengarna att få det fixat. Dessutom svarar de aldrig, jag vill veta vad det kostar. Usch för både tänder och annat.
Hoppas du har det bra, hoppas vi ses nästa år. Jag cyklade förbi "din" kyrka och någon renoveringspåbörjan såg jag inte till.
Jag håller verkligen med om att man ska använda sina saker när de är nya (vissa saker tröttnar man ju på annars, och så blir de aldrig använda). När jag flyttade hemifrån fick jag med ett större antal lakan och kökshanddukar som min farmor broderat på (för läääänge sedan) (och vävt handdukarna?) och jag använde dem direkt. Det lyftes en del på ögonbrynen när jag berättade att jag använnde ärvda linnelakan varje dag...
Skicka en kommentar